Pust! Stön! Uhhh!

Jag trodde att mina bakisdagar var räknade och att jag skulle slippa dom nu. Det var länge sen jag vaknade av att rummet snurrade och att en släng av illamående infann sig. Speciellt när jag inte ens har druckit alls mycket. Hur känslig får man va? Ja, tydligen väldigt.
Vandrade hem från Emilia runt 12.00 idag. När jag kom hem öppnade jag sovrumsfönstret till max, tog en dusch, kröp ner under täcket och somnade kort där efter. Vaknade senare av att snoret i näsan hade frusit( frysit, fryst, frust, frusit, vad säger man? ) till is och att mina händer fick bändas ut efter den kyla som infann sig i rummet. Hoppsan!
Nu börjar jag dock återfå medvetandet. Tack vet jag pizzerior som har hemkörning! Är man sjuk så är man? Eller? :)
Kvällen var väldig lyckad, både på festen innan och på Munken, trots att ett något onödigt uttalande "en bekännelse" inträffade så var inte kvällen förstörd. Det finns folk till allt, mer säger jag inte. Kvällen var lyckad! Dagen efter, inte lika lyckad..smällar man får ta.

Funderar i detta läge på vilket tillstånd min sambo kommer att vara i vid hemkomsten här runt halv tolv i natt. Räknar med en hel del grubblande och sura miner. Jag förstår naturligtvis att dom hade räknat mer att ha mer poäng med sig hem än vad dom nu har och att det känns skit just nu.
När Milla kommer hem ska jag börja lite avvaktande för att sedan kanske bli lite mer påflugen. Jag ska läsa av läget helt enkelt innan jag gör nått eller frågar nått. Man lär sig, det är en process man går igenom.
Välkommen hem är hon iallafall, det är ett som är säkert.

Nu ska jag ta och jobba på att göra sittgropen i soffan djupare.
Over and out!